Aj!

Min rygg har kapitulerat, dags för vila. Efter en helg full av städning, tvättning och packande av flyttkartonger känns det i ryggen – big time! Och jag är ungefär så trött som man någonsin kan bli. Imorgon börjar vecka 20. Lite mer än halvvägs kvar alltså…

Äh, så ska man väl inte tänka egentligen. Vi får ju en bebis som belöning! Men varför måste man plågas så på vägen? Det vore väl ganska lämpligt om pappan tog halva bördan. Han får ju för fasen halva glädjen av bebin.

Flickorna tvärtimot

Samtidigt som alla andra tänder första ljuset i advetsljusstaken och äter lussekatter så poppar jag och Mira Idas sommarvisa på hög volym. Det känns lite… avigt. Men min dotter är strålande glad, dansar (=snurrar runt på stället tills hon blir yr) och klappar i händerna. Och då kan ju inte jag vara annat än glad heller!